tisdag 20 november 2012

1,8 mikrosekunder, och en förbaskat ful mössa

Så var det tisdag igen, och tiden flyger iväg som vanligt. Jag läste i llustrerad Vetenskap nr: 17/2012 att skalvet i Japan den 11 mars 2011, gjorde att dygnet blev ca 1,8 mikrosekunder kortare - så då har jag ju haft rätt hela tiden, när jag säger att tiden går fortare än innan (- skall läsas med en uns av viss ironi!).

Vem sjutton lägger krut på att kolla detta? 1,8 mikrosekunder! Det är enligt experterna 1,8 miljondelar av en sekund. Är det ens mätbart? Jo, naturligtvis är det så, annars hade de ju inte skrivit det, så mycket fattar till och med jag

 - Men hallå i löken - finns det inget vettigare att lägga sin energi på?

Jag lägger exempelvis, all min energi på att försöka få färdig Isabelles Onepice. Det går framåt, om än lite långsamt.

Två ben är klara, och nu har jag påbörjat arbetet med ryggen och framsidorna.

Efter att Onepiecen är färdig, skall jag sticka lite raggisar till henne.

Jag blev så glad när Bellas mamma bad mig sticka sådana. Det känns extra bra när man vet att det är något som de verkligen vill ha. Man vill ju inte vara fastern som de pratar bakom ryggen på:

- Va...ska faster komma....!! Åh, nej! Då har hon säkert med sig några sina hemmastickade strumpor eller annat skit som kliar och skaver, och ser för jäkliga ut....

Man brukar ju säga som så här: - som man känner andra, känner man sig själv, (eller om det var tvärtom) och jag vet verkligen vad jag talar om.

Det var en jul när jag var runt 14-15 år, alltså i en ganska känslig ålder. På den tiden så var det så fruktansvärt oooo-coooolt att använda mössa. Man gick hellre och förfrös öron och skalp, än att man tog på sig en mössa.

Och vad får jag i julklapp av min farmor?? Jo, en fruktansvärt ful virkad keps-basker-historia. Jag kommer ihåg ögonblicket som om det var igår, när jag öppnade paketet och såg vad det var. Till på köpet tvingades jag att prova den och "mannekänga" i den, medan min farmor nickade gillande och berättade att den mössan hade hon minsan införskaffat nere på Röda Korsets julbasar.

Medan jag struttade omkring på golvet framför granen i min mössa, hörde jag mig själv säga:

- Åh, tack farmor! Vad glad jag blev! Den är jääättefin!

Det är fult att ljuga, jag vet det. Men det måste vara chocken som fick mig att säga det som kom över mina läppar. Jag blev själv förvånad över vad jag lyckades hosta fram.

Mössan har jag kvar. För oavsett hur ful den än är så har den gett mig en hel del glada skratt. Och ingen som sett mig i den, har kunnat låta bli att dra på smilbanden. Den är precis lika ful idag, som den var då, den ödestigra julen för många, många år sedan.




4 kommentarer:

Borgmästaren sa...

Roligt att läsa din berättelse! Verkligen inlevelsefullt skrivet! Visst har man varit med om liknande, men inget jag minns på rak arm.

Gela sa...

Vilken fin berättelse!!! Önskar dig en fin vecka/Gela

Lilla Mamman sa...

Önskar Dig också en fin vecka, vi ses på nästa symöte :)

Lilla Mamman sa...

Tusen tack, fina ord uppskattas alltid. Ha det så bra