Köksskator och panikväckning

Det finns tydligen A och B-människor, men jag har konstaterat att jag tillhör en klass för sig. Jag är med all sannolikhet en E-människa eller rent av en Ö-människa. I motsats till min kära make som älskar att vara uppe med tuppen, så är jag oftast helt medvetslös när han väcker mig vid nio-tio-tiden de dagar vi är lediga. Sedan tar det någon timma innan jag vaknat helt. Det värsta jag vet är när han glatt och hurtigt påkallar att kaffet är färdigt. Naturligtvis borde jag ju vara tacksam för att ha en make som kokar kaffe, men kunde han inte vänta tills jag själv-vaknat? Fast det skulle kanska vara runt 14-tiden, eller kanske rent av lagom tills eftermiddagsfikat.

Det värsta min man kan göra, det är att störa min sömn helt i onödan. Som exempelvis

- Har du sett min vita skjorta?
- Har du någon mobilladdare?

Sådant kan väcka tigern i mig. Människor i min E eller Ö-klass behöver verkligen sin sömn.

Så har vi det här med sophämtarna. Jag beundrar verkligen deras arbete med att köra omkring och hämta upp våra kvarlämningar och restprodukter, med all odör och allt klet som det innebär. Men jag beundrar verkligen INTE deras sätt att hantera våra avfallstunnor! Ibland vaknar man med ett ryck, och första tankarna brukar vara:

- ...jordbävning...?? - ...åska....??

Men man blir snabbt varse, att så inte är fallet. Jag tror att det finns någon undergrävd tillfredsställelse hos dessa sophämtare, som inte känner sig riktigt tillfresställda förän de lyckats panikväcka någon stackare ur sin djupa och välbehövda sömn. Samma tillfredsställelse som tidningsutbäraren känner, när han smäller igen dörrar och brevlådor, och springer klampandes upp och ner för trapporna, när han delar ut mogontidningen i min dotters hus. Han - om någon - skall vara glad för att jag INTE bor där!

Panikväckning borde vara straffbart, anser jag. Ta exempelvis den gången då min make panikväckte mig härförleden. Det var mig långt innan jag ens påbörjat min uppvakning, den morgonen:

- VAKNA! DU MÅSTE KOMMA UPP! VI HAR EN SKATA I KÖKET...! Skrek han.
- ....Zzzz...Öhh...Vaa..??!!
- VI HAR EN SKATA I KÖKET, DU MÅSTE KOMMA UPP NU!!
- Men va f.....!! Yrvaket satte jag mig upp i sängen, och försökte gnugga liv i ögonen.
- KOMMER DU..??
- Ja...ja....svarade jag, och hörde samtidigt en duns utifrån köket. En skata tänkte jag, det lät mer som en tvättbjörn. Jag lullade ut i köket, och fick syn på den stackars förvirrade skatan som försökte ta sig ut genom ett stängt fönster.

- Hur i hela friden skall vi lyckas få tag på den, hann jag tänka innan skatan bytte fönster och lyckades kasta ner en blomkruka och några värmeljuslyktor.
Med en reflex jag inte vissta att jag hade, så fick jag ut mina händer, och tog ett snabbt tag om den skräckslagna skatan och vände mig om för att gå ut med den, DÅ jag ser min make stå och hålla upp en filt framför sig!!

Nu hävdar min make att han ENDAST höll upp filten för att förhindra att skatan flög vidare in i allrummet, och resten av huset. Jag där emot, hävadar något helt annat, vilket jag inte tänker gå in på här. Oavsett vad, så måste det sett riktigt roligt ut där jag står med håret på ända och med en panikslagen skata i händerna, medan min make står dold (gömd) bakom en filt!