Igår så var det syföreningsmöte, men jag var inte med. Jag var så frånvarande som jag kunde bli. Långt ner under täcktet och mina kuddar låg jag och tyckte synd om mig själv. Huvudvärk! Det är under den bultande smärtan som man verkligen blir varse om att man lever, och jag kände VERKLIGEN att jag levde. Och medan jag låg och led under täcket, så låg det två dödströtta hundar bredvid mig och snarkade, dödströtta efter en härlig dag på hunddagiset.
Kanske skulle jag också anmäla mig som deltagare på hunddagiset? Tänk att få springa ute i solen och bjäffsa på sina dagiskompisar, leka och busa några timmar i solen - ja, under förutsättning att solen är framme alltså, istället för att sitta innomhus framför en dator med en väldig massa pappersarbete. Det skulle verkligen vara något. Inte för att jag vantrivs med mitt jobb, tvärtom, men ibland så är det lite stressigare än normal och det är då som kroppen säger ifrån på olika sätt. Igår valde den att golva mig med huvudvärk, men det är ju övergående tack och lov, och idag var jag tillbaka på banan igen - även om jag hellre hade stannat kvar på dagiset ihop med mina hundar i morse.
Och vad gäller symötet så får jag se till att lägga på ett extra kol, och presentera något extra tills nästa möte. Kanske är den lilla babykoftan färdig som jag började på i förra veckan. Ja, färdig så gott den nu kan bli - helt färdigställd blir den inte, förrän det lilla livet fötts. Jag lever med en liten vanföreställning om att göra babygrejor helt klara innan barnet fötts bringar otur, så därför avvaktar jag med knappar och andra detaljer tills allt är klart, för att vara på den säkra sidan.
1 kommentar:
Varmt välkommen till Knorkan.se ♥ Presenter och heminredning för det lantliga hemmet.
Skicka en kommentar