Ibland blir livet satt på paus.....

- Aldrig trodde jag väl att det kunde hända mig!

Jag avslutade aprilmånad men en rejäl förkylning. Men tyckte ändå inte att det var läge att ligga hemma. Efter några dagar kom febern och hostan. Hostan blev värre och värre och till slut var jag tvungen att uppsöka vårdcentralen. Efter att fått recept på en hostmedicin så frågar sköterskan:

- Vad skall du göra nu?
- Jo, jag skall köra till jobbet.
- Näää, det ska du verkligen inte göra, du ska köra hem och lägga dig! Sa sköterskan med ett allvarligt tonfall.

Jag körde aldrig hem och la mig, det skulle ändå verka underligt om jag sjukskrev mig på torsdagen, för att sedan åka till Stockholm på fredagskvällen.

Under lördagen strosade vi omkring i Stockholm. Efter ett tag så slog det lock för vänsterörat som också värkte en del. Jag hörde så gott som ingenting på den sidan. Jag hostade och drack hostmedicin och åt Ipren. Jag skulle banne mig inte bli liggandes, inte NU i alla fall, vi skulle ju se Bruce Springsteen på lördagskvällen, och vem vill missa det?

Konserten var helt fantastisk. Tack och lov så hade jag bett min man köpa öronproppar och det var en himla tur för när Bruce drog igång så blev det helt galet i huvudet på mig. Helt döv på vänstersida men full hörsel på höger, innebar för mig att ljudet verkade bli dubbelt så högt. Men med en öronpropp i höger öra så blev det perfekt.

Efter att vi kom hem till hotellet på lördagskvällen så orkade inte kroppen stå emot mer. Febern tog överhand och jag gick och la mig med frossa och huvudvärk. Tack och lov så skulle vi åka hem dagen efter.

På söndagen så satte vi oss på tåget mot Skåne, det skulle bli skönt att komma hem och få lägga sig i sin egen säng. Hörseln var fortfarande borta på vänster sida och när jag hostade gjorde det så oerhört ont att jag trodde skallen skulle klyvas.

På måndagen skulle jag ta kontakt med vårdcentralen igen, men jag kom aldrig så långt. Jag vaknade av att min man stod böjd över mig och frågade en massa saker. Jag var så fruktansvärt trött och kunde inte få fram några vettiga svar.

Nästa gång jag blir väckt så står det en grönklädd man böjd över mig och frågar ännu fler frågor som jag inte kunde svara på. Jag fick inte fram orden, svaren fanns i huvudet, men någonstans på vägen mellan hjärnan och munnen så försvann dom.

Det blev ambulans till sjukhuset, sedan några dygn på intensiven. Jag kom in med 40,3 i feber och en sänka på 300, jag hade fått hjärnhinneinflammation! Det hela hade börjat med influensa, som sedan spätts på med öroninflammation som i sin tur lett till hjärnhinneinflammation.

Första veckan på sjukhuset har jag inget minne av alls. Men efterhand som antibiotikan verkade så kom jag sakta tillbaka till verkligheten igen.

Nu har jag äntligen blivit utskriven och fått komma hem. Även om personalen varit fantastisk inne på sjukhuset så är det ändå skönast att vara hemma. Tröttheten kommer jag att få dras med ett bra tag, sa läkarna, men denna gången ska jag verkligen lyssna på kroppen.