Jag och Ebba

Nu har jag gjort en insats för miljön! Jag har adopterat nya bin inför 2013, och uppmanar alla att göra det samma. Så otroligt enkelt och minimal arbetsinsats, kan det bli bättre?

Som jag tidigare berättat så stödjer jag "Adopt a Bee - get honey for free" årsavgiften är fortfarande 300:-, och då köper man in sig i en bikupa, men får också två burkar honung till hösten. Jag vinner på det, bina vinner på det och miljön vinner på det, alltså en så kallad "win-win-situation".

Jag håller fast vid min kupa - Ebba. Honungen vi fick från henne och hennes bi-kollegor var så otroligt god. Bara vetskapen att man vet var honungen kommer ifrån gör att den smakar ännu bättre.

Eftersom min dotter fyllde år i helgen, så fick hon också en andel i en kupa, och till hösten 2013 så kan hon också njuta av vad hennes små bi arbetat ihop i kupan Edla.



Ni som också vill göra en insats för miljön och köpa in Er i en kupa - anmäl Er här!

Läs mer på hemsidan  http://adoptabee.se/blog/

 

Oktobers sista symöte

Vi här nere i Skåne har haft en fantastisk höstdag med strålande sol. Alla julkänslor som infann sig i lördags, när jag kom upp och såg att det snöat utanför fönstret, dom är helt borta nu. Men även om vi haft en härlig dag, så krävde denna symötesdag ändå en tänd brasa i spisen, i alla fall för stämningens skull. Så här sitter jag nu, med en tänd brasa, tända ljus och en kopp Friggs Nyponte, och min stickning - kan det bli bättre? Det är ju ett tag sedan jag hade ett "riktigt" symöte. De sista tisdagarna har gått åt till annat, men nu ska det förhoppningsvis ha rättat till sig.

Jag började ju på en poncho när pippikoftan var färdig. Den går väldigt fort att sticka för garnet är tjockt, men typiska Jag har räknat fel på garnet! Så nu sitter jag fast, och väntar på att min garnbeställning skall dimpa ner i brevlådan - alltid är det något som ska hända! Därför var det bara att ta upp första bästa ofärdiga sak ur min korg, vilket blev min linhalsduk i brokadmönster, den får jag pilla på tills jag kan fortsätta på ponchon.

Köksskator och panikväckning

Det finns tydligen A och B-människor, men jag har konstaterat att jag tillhör en klass för sig. Jag är med all sannolikhet en E-människa eller rent av en Ö-människa. I motsats till min kära make som älskar att vara uppe med tuppen, så är jag oftast helt medvetslös när han väcker mig vid nio-tio-tiden de dagar vi är lediga. Sedan tar det någon timma innan jag vaknat helt. Det värsta jag vet är när han glatt och hurtigt påkallar att kaffet är färdigt. Naturligtvis borde jag ju vara tacksam för att ha en make som kokar kaffe, men kunde han inte vänta tills jag själv-vaknat? Fast det skulle kanska vara runt 14-tiden, eller kanske rent av lagom tills eftermiddagsfikat.

Det värsta min man kan göra, det är att störa min sömn helt i onödan. Som exempelvis

- Har du sett min vita skjorta?
- Har du någon mobilladdare?

Sådant kan väcka tigern i mig. Människor i min E eller Ö-klass behöver verkligen sin sömn.

Så har vi det här med sophämtarna. Jag beundrar verkligen deras arbete med att köra omkring och hämta upp våra kvarlämningar och restprodukter, med all odör och allt klet som det innebär. Men jag beundrar verkligen INTE deras sätt att hantera våra avfallstunnor! Ibland vaknar man med ett ryck, och första tankarna brukar vara:

- ...jordbävning...?? - ...åska....??

Men man blir snabbt varse, att så inte är fallet. Jag tror att det finns någon undergrävd tillfredsställelse hos dessa sophämtare, som inte känner sig riktigt tillfresställda förän de lyckats panikväcka någon stackare ur sin djupa och välbehövda sömn. Samma tillfredsställelse som tidningsutbäraren känner, när han smäller igen dörrar och brevlådor, och springer klampandes upp och ner för trapporna, när han delar ut mogontidningen i min dotters hus. Han - om någon - skall vara glad för att jag INTE bor där!

Panikväckning borde vara straffbart, anser jag. Ta exempelvis den gången då min make panikväckte mig härförleden. Det var mig långt innan jag ens påbörjat min uppvakning, den morgonen:

- VAKNA! DU MÅSTE KOMMA UPP! VI HAR EN SKATA I KÖKET...! Skrek han.
- ....Zzzz...Öhh...Vaa..??!!
- VI HAR EN SKATA I KÖKET, DU MÅSTE KOMMA UPP NU!!
- Men va f.....!! Yrvaket satte jag mig upp i sängen, och försökte gnugga liv i ögonen.
- KOMMER DU..??
- Ja...ja....svarade jag, och hörde samtidigt en duns utifrån köket. En skata tänkte jag, det lät mer som en tvättbjörn. Jag lullade ut i köket, och fick syn på den stackars förvirrade skatan som försökte ta sig ut genom ett stängt fönster.

- Hur i hela friden skall vi lyckas få tag på den, hann jag tänka innan skatan bytte fönster och lyckades kasta ner en blomkruka och några värmeljuslyktor.
Med en reflex jag inte vissta att jag hade, så fick jag ut mina händer, och tog ett snabbt tag om den skräckslagna skatan och vände mig om för att gå ut med den, DÅ jag ser min make stå och hålla upp en filt framför sig!!

Nu hävdar min make att han ENDAST höll upp filten för att förhindra att skatan flög vidare in i allrummet, och resten av huset. Jag där emot, hävadar något helt annat, vilket jag inte tänker gå in på här. Oavsett vad, så måste det sett riktigt roligt ut där jag står med håret på ända och med en panikslagen skata i händerna, medan min make står dold (gömd) bakom en filt!

Bland svampar och troll

Jag tänkte berätta om när jag och min äldsta dotter var ute och plockade svamp här förleden. Först skall jag kanske nämna att jag INTE är någon svampexpert. Mina svampkunskaper täcker av kantarell och röd flugsvamp, sedan är det stopp. Trots detta så skulle jag följa med ut i svampskogen, man måste ta tillvara på kvalitétstiden som man får med sina barn, även när de blivit vuxna.

J har verkligen blivit en fena på att hitta svamp. Hon kommer hem med den ena korgen efter den andra, och kvittar lyckligt om hur bra allt gått. Det är ingen idé att fråga henne VAR hon hittat dem, för hon tiger som muren. Jag vet att man INTE ska avslöja sina svampställen, men va sjutton ... vi tillhör ju samma familj!! Men nu skulle vi ut i skogen tillsammans, och kanske skulle vi hitta den där magiska platsen som lyser som guld i skogen, bestående av ett stort hav med kantareller.

När vi gav oss iväg så var jag väl förberedd. Jag hade på mig mina älsklings-gummistövlar och lämpliga skogskläder. Jag hade även packat ner lite av min hemkokta saft, så vi hade något att fukta strupen med när vi var ute.

Efter att vi bestämt i vilken riktning vi skulle köra på, så gav vi oss ut i vår svenska natur.
- Vi kör norrut, sa jag. Sverige har mest skog norrut, vad jag vet.
- Men vi behöver väl inte köra så långt? påpekade J.
- Nä, vi viker av på någon lämplig skogsväg, och sedan tar vi "kulturhållet", det borde leda oss till svampen, svarade jag, som var noll-expert i ämnet.

Jag kanske skall förklara vad "kulturhåll" är för något. Ända sedan mina barn var små, så har vi kört "kulturhållet" på hemvägen, de gånger vi haft gott om tid. Det innebär att man viker av - på en för oss helt okänd väg - och sedan ser vart vi hamnar. Ju mindre väg, dessto mer spänning.

Mina "kulturhåll" har verkligen lockat fram fantasin hos mina barn. Speciellt när man upptäcker att man har världens mest magiska skog omkring sig, fylld med mosstäckta stenar och allt som inbjuder till en perfekt trollvärld.

- Om ni tittar ut genom fönstret så kanske ni ser något troll, för detta är en äkta trollskog, hör jag mig säga.
- ... VA?!! TROLL....!? VARDÅ...?! Hör jag tre entusiastiska småtroll skrika i baksätet.

- Vänta lite, är det inte ett troll som sticker upp bakom den stenen därborta? Jag tyckte jag såg en luva. (Ja, våra troll använder faktiskt luvor precis som tomtarna).

Innan vi kommit hem så brukade alla tre barnen ha sett både troll, tomtar och annat oknytt.Snacka om att kunna sätta griller i huvudet på sina barn! Jag kan upplysa förskräckta läsare om att mina barn nu är vuxna och klarat sin uppväxt bra, utan terapeuter och annan expertis, och att de minns med glädje de roliga kulturhållsresorna som kittlade deras fantasi.

Nu tog vi åter ett kulturhåll, men denna gången var inte uppdraget att hitta troll, utan vi ville hitta svamp - ätlig sådan. Jag förstod ganska tidigt att J inte hade någon avsikt att avslöja var hon hade sina specialställen, och att ens försöka övertala henne skulle vara lönlöst.

Efter att ha stannat vid två platser som kammat hem noll svampar, så befann jag mig plötligt på ställe nummer tre, och där mitt framför mig stod en liten ynklig kantarell. Jag kastade mig över den som om jag skulle övermanna en galen ko, och befriade den från sin växtplats. Ställningen i svampplockning stod nu ett - noll till mig! Efter ännu ett ihärdigt letande så lyckades jag hitta ytterliggare några fler. J hade inte hittat en svamp, och såg uppenbart förvånad ut när jag visade henne min lilla skörd.

Eftersom J inte hittat något så ville hon försöka på andra sidan skogsvägen, och jag följde efter. För att komma längre in i skogen måste man hoppa över ett stengärde, och här kanske jag ska berätta att J är en smal och vältränad tjej, hennes mor är raka motsatsen. J tar ett skutt upp på en sten och svingar sig vigt över de andra stenarna och hoppar lätt ner på marken. Det såg väldigt enkelt ut, varvid jag också försöker "skutta" upp på en sten, och - kan elefanter hoppa? Nä, jag tror inte det, inte jag heller. I alla fall inte så graciöst som J. Jag insåg att jag måste ändra min taktik och klättra upp och klättra över. Efter mycket stön och stånk befinner jag mig uppe på stengärdet, och känner till mina fasa hur några stenar börjar röra sig under mig.

- Shiiiit! Flämtar jag, det rasar! Där ligger jag på alla fyra, uppe på gärdet och vågar knappt röra mig. Men efter att ha lyssnat på J:s tydliga guidning, så lyckades jag ta mig ner. Resultatet blev inte så graciösts och vackert som när min dotter tog sig över, och J:s leende på läpparna bekräftade hur galet det måste ha sett ut. Väl nere på andra sidan pustade jag ut, lycklig över att ha både armar och ben intakta, och till min förvåning så stod stengärdet fortfarande kvar.

Trots strapatserna så hittade vi inte fler svampar, varken där eller på de andra platserna vi letade på. Men jag var stolt och lycklig över min lilla skörd, trots att det krävdes en hel del jobb att hitta den. Sådant slipper man när man plockar svamp på mitt specialställe. Där vimlar det av både kantareller och champinjoner, och jag talar naturligtvis om "frukt & gröntavdelningen" i livsmedelsbutiken. Lyckligtvis så finns där väldigt ont om flugsvampar och andra giftiga sorter där. Och som pricken över I:et så slipper man faktiskt rensa dom också!!

Tiden springer iväg

- Vart sjutton tar tiden vägen?

Till helgen får vi återgå till vintertid, och få en timmes tid tillgodo. Jag skulle behöva minst 24 timmar extra om dygnet för att hinna med, känns det som.

Jag har inte hunnit ha något riktigt symöte heller, utan fått ta små stunder som blivit över lite här och där. Men, hör och häpna! Nu är Isabelles Pippikofta faktiskt färdig. Den blev till och med fodrad!

Ni som nu tror, att jag direkt kastade mig över den andra ofärdiga vuxenkoftan, som jag tidigare pratat om - Ni har naturligtvis fel, IGEN!

Nä, denna symötesmamman var tvungen att göra som hon alltid gjort, införskaffa nytt garn för att göra något helt annat! Finns det någon medicin för detta? Nu var jag bara tvungen att göra en liten sak som jag tror kan komma till användning under årets kalla månader - en poncho! Jag hittade ett mönster på nätet som föll mig i smaken, stickat i kraftigt garn med pudelkanter. Den får bli mitt kommande projekt.

Pippikofta med luva och foder

Första symötet i Oktober

Första symötet i Oktober, och vad har jag att visa upp?

- Ingenting!

Jag fattar inte vart tiden tar vägen, men jag är brutalt medveten om att den försvinner förbaskat fort. Tidsoptimisten som bor inne i mig får nog uppgraderas rejält. Jag skulle vid detta laget ha gjort färdigt två koftor, men fortfarande så ligger de halvfärdiga i stickkorgen. Min plan med att ge bort "hemmastickade" julklappar detta året, den får nog omvärderas, eller får den innefatta julafton 2013 istället.

Det är så mycket man skall hinna göra. Förra veckan kokte jag sylt på 5 kilo lingon. Smarta jag började naturligtvis inte leta efter burkar förrän alla lingonen låg i grytan! Då slog det mig - IGEN - att burkarna som jag sparat, de hade min make städat bort! Det är ju väldigt rart att han städar och fixar, men HALLÅ?? Man slänger inte glasburkar som hustrun kan behöva vid ett senare tillfälle!

Nu har alla glasburkarna gått åt, frysburkarna i plast också. Nu måste jag sätta igång och ragga burkar igen - för nu måste plommonen fixas. Inte konstigt att man inte hinner sticka, när all tid läggs på burkraggning!