Mitt första symöte på mycket länge

Idag ska jag faktiskt delta i symötet vi har här på internet, vilket också blir ett steg mot en någorlunda normal tillvaro. Rutiner är faktiskt mycket viktigare än man kan tro.

Vädret bjuder inte på något annat än regn, så att sitta inne och kura passar mig utmärkt. En värmande brasa är tänd, och det mjuka härliga skenet slår emot en, som en mild varsam hand. Jag har som vanligt tänt lite ljus, men inte enbart för att nå en mysfaktor. Jag inbillar mig, att jag på det viset, kommer lite närmare dem som jag har mist.

Under mina förvirrande dagar har jag lyckats sticka ett pannband, en lite bredare variant, och det är mitt lilla bidrag till detta mötet.

Telefonsamtalet som ingen vill ha

Plötsligt händer något i livet som vänder upp och ner på allt. Man får det där telefonsamtalet som ingen vill ha - någon man har kär har hastigt gått bort! Chocken som man får, gör fysiskt lika ont som en riktig käftsmäll.

Telefonsamtalet som jag fick handlade om min far. Han hade åkt ner till en av ortens restauranger för att äta lunch, och medan han gjorde det så fick han ett plötsligt hjärtstopp, och sedan var han borta - för alltid.

På kvällen samlades jag och mina syskon och deras familjer. Vi syskon åkte upp till sjukhuset för att ta farväl av pappa, medan de andra stannade hemma. Innan vi åkte beställde vi hem lite pizzor, för ingen av oss hade hunnit äta med någon reda under dagen. Då, när vi sitter inne hos pappa så ringer min mobil - Pizzerian! Det blir så surrealistiskt alltihop, för mitt i sorgen så hamnar man i ett konstigt vakuum, samtidigt som livet fortsätter som förut utanför dörrarna.

Nu efter begravningen, så börjar man sakta komma tillbaka till de vanliga rutinerna igen. Jag jobbar som vanligt, vilket gör det lättare att få en struktur på tillvaron. Nu återstår bouppteckningen och det praktiska arbetet med att tömma huset på grejor, en uppgift som kommer att bli mycket svår.